The best is yet to come.

Jag kan inte låta bli att undra vad det är för fel på mig. Medans du berättar hur mycket du saknar min mamma och hur konstigt det känns så använder jag alla mina krafter för att hålla känslorna schakt. För jag klarar verkligen inte av att släppa taget och bara låta allting komma ut. Och jag vet att det inte borde kännas obekvämt inför dig, du är ju trots allt min bästa vän. Men istället för att säga hur det känns, så biter jag ihop och torkar dina tårar när du gråter för min skull. I sånna situartioner kan jag inte låta bli att hata mig själv lite grann. För det är inte så att jag trycker undan känslorna för att låtsas vara stark, jag vet bara inte hur jag ska hantera alla tankar och känslor som far runt inom mig. För inombords är jag ett enda stort vrak. Och det spelar ingen roll hur hårt jag än anstränger mig för att fylla min tid och mina tankar med annat, saknaden, ilskan och tomrummet i mitt hjärta finns alltid där.

Jag trodde verkligen att nu när det gått mer än ett halvår, så skulle det kännas bättre. Jag trodde inte att saknaden skulle vara lika stor och jag trodde inte att det fortfarande skulle göra så outhärdligt ont i hjärtat. Men det värsta är att det istället är tvärt om. Nu gör det ondare än någonsinn och saknaden är så stor att jag håller på att kvävas. Jag tänker på dig flera gånger varje dag och jag kan inte sluta fråga mig själv varför det skulle bli såhär. För det var ju inte såhär det var tänkt. Jag trodde ju att allt skulle bli bra, jag var verkligen övertygad. Det fanns inte så mycket som skuggan av ett tvivel. För det var ju så självklart att du skulle klara av det. Så självklart att du skulle finnas kvar hos mig. Allting var ju så bra. Efter de där jobbiga tonåren så hade vi äntligen hittat varandra igen. Och som vi hittade varandra sen. Från att ha skrikigt och gapat på varandra så fort vi sågs så blev vi de bästa av vänner. Vardagarna fylldes med eftermiddagsfikor, veckohandlingar, långpromenader och djupa samtal. Och som att inte det vore nog fick jag upp ögonen för vilken stark och fin människa du var. Under tonåren vägrade jag se det. Men nu när jag ser tillbaks på dig så ser jag bara din styrka och ditt stora hjärta som bara ville alla väl. För det var verkligen sån du var. Du satte alltid alla andra framför dig själv och ville att alla skulle ha det bra och trivas. Du var en helt enkelt en underbar människa och en helt fantiskt mamma.

Och det jag tröstar mig med när det känns som värst är att vi i alla fall hann få den fina relationen som vi fick. Men det är också det som gör mig så ledsen. För jag kan inte sluta tänka på hur mycket mer vi borde fått uppleva tillsammans. Hur mycket du borde fått uppleva överhuvudtaget. Men världen ville annorlunda och nu sitter jag här med min bittrehet som vägrar släppa taget. Och det gör bara så sjukt jävla ont.