The best is yet to come.

Jag skapade den här bloggen för att försöka skriva ner alla känslor som jag hade efter mammas död. Men nu har det gått så pass lång tid och jag har läkt tillräckligt mycket för att kunna lägga ner den här bloggen. Känns inte rätt att fortsätta skriva här eftersom den står för en sån jobbig period i mitt liv. Men jag tänker inte sluta blogga helt och hållet, utan jag tänker än en gång skaffa en ny blogg. Men eftersom jag sällan vet vad jag ska skriva om tänker jag försöka ha ett filmtips eller ett boktips per inlägg. För att få bloggen lite mer innehållsrik. Kanske mest kul för mig, men i alla fall.

http://karolinastips.blogg.se/

Jag kan inte låta bli att undra vad det är för fel på mig. Medans du berättar hur mycket du saknar min mamma och hur konstigt det känns så använder jag alla mina krafter för att hålla känslorna schakt. För jag klarar verkligen inte av att släppa taget och bara låta allting komma ut. Och jag vet att det inte borde kännas obekvämt inför dig, du är ju trots allt min bästa vän. Men istället för att säga hur det känns, så biter jag ihop och torkar dina tårar när du gråter för min skull. I sånna situartioner kan jag inte låta bli att hata mig själv lite grann. För det är inte så att jag trycker undan känslorna för att låtsas vara stark, jag vet bara inte hur jag ska hantera alla tankar och känslor som far runt inom mig. För inombords är jag ett enda stort vrak. Och det spelar ingen roll hur hårt jag än anstränger mig för att fylla min tid och mina tankar med annat, saknaden, ilskan och tomrummet i mitt hjärta finns alltid där.

Jag trodde verkligen att nu när det gått mer än ett halvår, så skulle det kännas bättre. Jag trodde inte att saknaden skulle vara lika stor och jag trodde inte att det fortfarande skulle göra så outhärdligt ont i hjärtat. Men det värsta är att det istället är tvärt om. Nu gör det ondare än någonsinn och saknaden är så stor att jag håller på att kvävas. Jag tänker på dig flera gånger varje dag och jag kan inte sluta fråga mig själv varför det skulle bli såhär. För det var ju inte såhär det var tänkt. Jag trodde ju att allt skulle bli bra, jag var verkligen övertygad. Det fanns inte så mycket som skuggan av ett tvivel. För det var ju så självklart att du skulle klara av det. Så självklart att du skulle finnas kvar hos mig. Allting var ju så bra. Efter de där jobbiga tonåren så hade vi äntligen hittat varandra igen. Och som vi hittade varandra sen. Från att ha skrikigt och gapat på varandra så fort vi sågs så blev vi de bästa av vänner. Vardagarna fylldes med eftermiddagsfikor, veckohandlingar, långpromenader och djupa samtal. Och som att inte det vore nog fick jag upp ögonen för vilken stark och fin människa du var. Under tonåren vägrade jag se det. Men nu när jag ser tillbaks på dig så ser jag bara din styrka och ditt stora hjärta som bara ville alla väl. För det var verkligen sån du var. Du satte alltid alla andra framför dig själv och ville att alla skulle ha det bra och trivas. Du var en helt enkelt en underbar människa och en helt fantiskt mamma.

Och det jag tröstar mig med när det känns som värst är att vi i alla fall hann få den fina relationen som vi fick. Men det är också det som gör mig så ledsen. För jag kan inte sluta tänka på hur mycket mer vi borde fått uppleva tillsammans. Hur mycket du borde fått uppleva överhuvudtaget. Men världen ville annorlunda och nu sitter jag här med min bittrehet som vägrar släppa taget. Och det gör bara så sjukt jävla ont.

Tisdag: Igår var jag på mitt allra sämsta humör, utan någon som helst anledning. Kände redan när jag klev ur sängen på morgonen att det skulle bli en jobbig dag och i och med den negativa starten blev det såkalrt en usel dag. Gick runt och surade mest hela dagen och när jag kom hem till Tobbe tog jag tag i diskberget, vilket märkligt nog gjorde mig på lite, lite, lite bätter humör. När det var färdigt samlade jag ihop alla räkningar som låg utspridda överallt och började organisera dem. De gjorde mig än lite gladare eftersom jag älskar att organisera och sortera. Fick för första gången ordning på alla räkningar och viktiga papper, känns fint. Nu återstår det bara att sätta in dem i pärmen, men först måste jag få ordning på registret. Kvällen blev sen helt okey när jag insåg att det var Desperate Housewives, en sann räddare i nöden.

Onsdag: Idag har jag som alltid sovmorgon och har därmed Saga här. Klev som vanligt ur sängen kring klockan nio och då blev det en promenad och därefter frukost. Sedan dess har jag hunnit med att sminka mig, fixa håret, målat naglarna och försökt beställa hem en duschdörr. Gick dessvärre åt helvete med duschdörren eftersom hemsidan är vanskapt och vägrar göra som jag vill. Går bara att lägga saker inte i "varukorgen" men sen när man ska beställa så funkar det inte längre. Sjukt frustrerande. Tur att mitt humör är bättre idag för hade jag försökt mig på det här igår hade jag fått psykbryt.