The best is yet to come.

Jag vet att det inte tjäner någonting till att vara bitter. Men jag kan ändå inte låta bli fråga mig själv varför detta skulle hända. Varför skulle min snälla och genomgoda mamma drabbas av cancer igen? Hon har ju redan haft den en gång, besegrat den och blivit friskförklarad. Varför skulle hon av alla människor drabbas en gång till och då förlora? Det är så ologiskt och orättvist. Ja, jag vet att livet är orättvist och att det finns massor av människor som har det betydligt värre än mig. Men det är ändå inte riktigt rättvist. Kunde hon inte fått besegra cancern den här gången också. Hon hade den rätta inställningen och en sällan skådad kämparglöd. Men det räckte ändå inte ända fram. Till och med efter det att hon fick veta att det var kört så fortsatte hon att kämpa. Hon var fast besluten om att göra något bra av sin sista tid. Hon ville träna upp benen så att hon skulle kunna gå igen och hon skulle minsann göra allt som hon tidigare gjort. Nu blev det inte riktigt så eftersom allting gick så mycket snabbare än vad någon av oss räknat med. Men poängen är ändå att hon aldrig gav upp. Och därför känns det så fel. För jag vet att hon hade haft ork nog att klara av vad som helst, om det bara funnit någonting som kunde räddat henne. Men nu fanns det inte det. Och det suger.