Jag vill andas genom dig.
Idag är en rätt bra dag. Har precis kommit hem till pappa, så det känns skönt. Promenerade hit från bussen och det var överraskande uppfriskande. Nu ska jag stanna här hemma tills imorgon kväll eller eventuellt tills på lördag, det beror på. Imorgon är jag hur som helst ledig så då ska jag vara hemma med Saga. Om det är någon som missat det så är Saga våran hund. Just nu spenderar hon mest dagarna tillsammans med pappa, vilket innebär att hon mest bara åker bil. Så jag försöker göra mitt bästa för att hjälpa till och ta hand om henne. Det var ju trots allt inte bara pappa som ville ha hund, utan jag och Stoffe var också på den idén. Dock är det lite små jobbigt att ta hand om henne då hon är väldigt mycket hund. Hon är strax över ett år gammal och har en energi som jag aldrig tidigare skådat. Jag överdriver inte när jag säger att hon är helt outtröttlig. Som att inte det vore nog är hon i princip omöjlig att uppfostra. Men söt är hon i alla fall och det räcker ju ganska långt.
En sak som jag funderar mycket kring är hur länge det egentligen är okey att vara ledsen. Nu har det gått ungefär en och en halv månad sedan mamma somnade in och det är nu det känns som jobbigast. Det är först nu som det verkligen börjar sjunka in att hon är borta för gott. Jag har liksom lyckats hålla mig mer eller mindre samlad fram tills nu och antagligen beror det väl på att jag befunnit mig i någon sorts känslomässig chock innan. Och nu kommer alla dessa besvärliga känslor på en gång och jag har ingen aning om hur jag ska hantera dem. Jag försöker göra som jag brukar, alltså bara trycka undan dem så gott det går. Men för varje dag som går misslyckas jag allt mer och så fort jag dricker lite vin så faller min mur direkt. Det spelar liksom ingen roll att alla runt omkring mig säger att de lyssnar om jag vill prata, för jag känner mig ändå sjukt självupptagen. Jag känner mig så tjatig och dryg som sitter och tjatar om mig, mig, mig hela tiden. Så tanken är nu alltså, hur länge är det okey att vara ledsen. Hur länge orkar folket omkring mig ha överseende med mig egentligen? När är gränsen passerad och det är dags att skärpa till sig?
'
Lilla Saga - När hon fortfarande var en liten valp.
Som jag sade när vi pratade förra lördagen.. Tänk på dig själv och gör det som känns och fungerar bäst för dig. Tänk inte på alla andra. Det är ok att vara ledsen så länge du är det.
Och jag tror att alla runt omkring dig förstår det. Att du mår dåligt och att det är jobbigt och allt vad det innebär. Du är inte självupptagen om du pratar om det! Verkligen inte. Vill du prata om det, så gör det. Vill du inte, så gör det inte. Som sagt, tänk inte så himla mycket på alla andra utan gör det som känns bäst för dig. Sedan om inte någon kan förstå och acceptera det är det faktiskt deras problem :)
Men kom också ihåg att det är ok att känna som du gör! Puss :)
Älskade människa.
Alla som är omkring dig och bryr sig om dig, dvs. de som är värda att behålla, har full förståelse för att detta kommer att vara en enorm process för dig. En lång tid med många upp- och nedgångar. Du har förlorat en av de absolut viktigaste människorna i ditt liv, och detta alldeles för tidigt och abrupt.
Det har bara gått en och en halv månad, och du och alla i din omgivning har precis börjat förstå vad som har hänt. Jag höll på att börja grina på landet förra helgen, men jag har fortfarande inte fattat att hon är borta. Och du som så skickligt förtränger och förskjuter dina problem, du kommer att ha mycket att bita i en lång tid framöver.
Det är okej att vara ledsen, arg, gråta, skrika, slåss. Det är okej att bara se mörker och känna sig ensam och ha så många känslor inom sig att man bara vill kräkas.
Det är okej att inte vara världens bästa dotter, syster, flickvän och kompis. Det är okej att utnyttja de nära och kära du har omkring dig - för det är det vi är till för. Och vi vill inget hellre än att hjälpa dig: såsom du vill bli hjälpt.
Bra initiativ med bloggen förresten. Jag tycker att du är jätteduktig på att få ut dina känslor i texterna.
