Allting kommer att ordna sig tillslut.
Måndag: Då var veckans jobbigaste dag åter kommen. Men jag ska egentligen inte gnälla eftersom jag har gjort mitt för idag, alltså jobbat och promenerat hem till pappa från bussen. En uppfriskande promenad på fyra-fem kilometer. Jag rekomenderar dock inte folk att promenera den sträckan i nylonstrumpbyxor i den här kylan. Mina ben var knallröda och iskalla när jag kom hem. Men nu har jag sugit i mig en värmand latte och virat in mig i filten, så det är helt okey. Hur som helst kommer det här bli en lugn och fin måndag. Ska laga lite middag åt pappa, Tobbe och mig, sen bär det nog av hem till Tobbe för att spendera kvällen där.
Blir ett väldigt flängande mellan pappas hus och Tobbes, men det är så det är nu. Jag står inte riktigt ut med tanken på att pappa ska vara ensam hela tiden, därför försöker jag vara här så mycket som möjligt. Pappa är ju trots allt den som är mest ensam just nu. Stoffe har alltid fullspäckat schema, jag har Tobbe och pappa har... Saga?! Det känns lite som min skyldighet att vara hemma och hålla honom sällskap, i alla fall de kvällar då jag inte har något bättre för mig. Så fort jag är hemma hos Tobbe en kväll utan att göra något speciellt får jag dåligt samvete eftersom jag vet att jag lika gärna skulle kunna vara hos pappa då. Innerst inne vet jag såklart att jag inte borde känna som jag gör, och jag skyller definitivt inte på pappa. Han har inte krävt någonting från varken mig eller Stoffe, men trots det känner jag mig skyldig så fort jag lämnar honom ensam. Det måste ju vara så tomt att vara helt ensam för första gången på 25 år.
Blir ett väldigt flängande mellan pappas hus och Tobbes, men det är så det är nu. Jag står inte riktigt ut med tanken på att pappa ska vara ensam hela tiden, därför försöker jag vara här så mycket som möjligt. Pappa är ju trots allt den som är mest ensam just nu. Stoffe har alltid fullspäckat schema, jag har Tobbe och pappa har... Saga?! Det känns lite som min skyldighet att vara hemma och hålla honom sällskap, i alla fall de kvällar då jag inte har något bättre för mig. Så fort jag är hemma hos Tobbe en kväll utan att göra något speciellt får jag dåligt samvete eftersom jag vet att jag lika gärna skulle kunna vara hos pappa då. Innerst inne vet jag såklart att jag inte borde känna som jag gör, och jag skyller definitivt inte på pappa. Han har inte krävt någonting från varken mig eller Stoffe, men trots det känner jag mig skyldig så fort jag lämnar honom ensam. Det måste ju vara så tomt att vara helt ensam för första gången på 25 år.
Kommentarer
Trackback
