The best is yet to come.

Onsdag: Idag jobbar jag stängning vilket innebär att jag inte börjat ännu. Sitter fortfarande hemma hos Tobbe och myser framför ett avsnitt Desperate Housewives. Känns väldigt märkligt att inte ha Saga springandes runt benen på en. Jag har liksom vant mig vid att ha henne omkring efter förra veckan. Men lite småskönt är det ju förstås att slippa henne också, hon är ju rätt krävande trots allt. Hur som helst känns det väldigt bra att det är onsdag. Onsdagar brukar gå rätt snabbt.

Imorse hade jag en rätt obehaglig dröm. Jag drömde att mamma fortfarande levde. Hon var sjukt och så, men levde fortfarande. Och det kändes så verkligt att när jag vaknade förstod jag knappt att jag bara drömt. Det var så konstigt, för jag kunde höra hennes röst, känna hennes doft och verkligen se hur hon såg ut. Och när jag väl insåg att det bara var en dröm så blev jag så ledsen, för jag insåg än en gång att jag aldrig mer kommer få träffa henne. Det är så svårt att ta in ordet aldrig. För även om jag förstått att hon är borta så kan jag inte riktigt ta in att hon är borta för alltid. Innerst inne tror en liten del av mig fortfarande att jag kommer få träffa henne, att det bara kommer dröja väldigt, väldigt länge. Men tyvärr är verkligheten sådan att jag aldrig någonsin kommer få träffa henne igen. Det låter så enkelt men är ändå så svårt att förstå.