The best is yet to come.

Allt eftersom dagarna går känns det som att jag långsamt börjar läka. Uppgivenheten börjar sakta men säkert släppa sitt grepp och ett lugn börjar äntligen råda inom mig. Jag känner mig äntligen hoppfull igen. Men självklart finns saknaden kvar inom mig, och det kommer den antagligen alltid göra. Men förhoppningsvis kommer även saknaden avta med tiden och bli mer lätthanterlig. För som det är nu kan jag saknaden kännas så stor att det till och med är jobbigt att andas. Men trots det känns det ändå ganska hoppfullt, för nu känner jag äntligen att jag börjat komma någonstans.