Slutligen är man bara en börda för sig själv.
Då har jag tragglat mig igenom ännu en dag. Eller åtminstonde den jobbiga delen av dagen. Har spenderat den här dagen på exakt samma sätt som igår, alltså först på jobbet sen hemma hos pappa för att ta hand om Saga. Pappa har börjat ett nytt jobb som förutsätter att jag kan ta hand om Saga om eftermiddagarna eftersom jag är den som jobbar minst. Så nu är det helt enkelt till att promenera hem från bussen fyra dagar i veckan. Kan säga som så att jag längtar till våren nu. För visst tycker jag om att promenera och lite extra vardagsmotion skadar ju aldrig. Men fan vad mycket kämpigare det är att promenera hem i minusgrader och på hallkiga vägar. Hur som helst så har det varit en rätt okey dag. Är inte helt fel att bli mött av en supersöt och överlycklig hund när man kliver in genom ytterdörren.
Idag har det gått precis två månader. Känns helt sjukt. Å ena sidan känns det som att det var en evighet sedan allting var normalt men å andra sidan kan jag inte förstå att mamma varit borta så länge. Fast när jag tänker på saken så var det inte "normalt" här hemma på hela förra året. Från första januari kantades vardagen av oro över olika behandligar och läkarbesök och annat tjafs. Så egentligen har ingenting varit normalt sedan 2008. Ganska sjuk tanke. Inte konstigt att det känns som att jag börjat glömma bort hur livet var när allting var som vanligt. När man fortfarande tog allting som hade med hemmet att göra förgivet. När man kände att oavsett vad som hände så kunde man alltid finna en trygghet hemma. Nu är det inte längre så för nu måste jag vara en del av tryggheten.
