The best is yet to come.

Fredag: Jag har just haft en helt fruktansvärd förmiddag. För enkelthetens skull tar jag allting från början. Så, jag vaknade upp vid halv tio imorse och möttes då av Saga som satt nedanför mig säng och tittade på mig med sina stora bruna ögon. Jag fylldes direkt av en härlig känsla, dels för att jag insåg att jag var ledig och dels för att Saga såg så bedårande ut. Efter att ha gosat en stund med henne masade jag mig upp ur sängen och klädede på mig, därefter begav vi oss ut på morgonens första promenad. Vi gick som vanligt längs Granvägen och när vi kom till vändplan kände jag mig tillräckligt pigg och allert för att pulsa fram längs skogsvägen. Så Saga och jag plöjde oss igenom snövallen och sen var det bara att kämpa sig fram genom den knähöga snön. Efter bara några steg slogs jag av tanken att Saga nog skulle tycka att det vara roligare att få springa lite lös, så jag knäppte kort och gott loss henne. Det visade sig omgåeende vara ett fruktansvärt dumt drg då Saga försvann upp i skogen på bara några sekunder. Och det var här min eländiga förmiddag tog sin början.
Saga har sprungit iväg ett par gånger tidigare, men då har hon alltid kommit tillbaks efter en liten, liten stund. Så till en början var jag inte speciellt orolig utan jag stod mest kvar och ropade lite. Men klockan tickade på och innan jag visste ordet av hade det gått en halvtimme och jag hade skrikigt sönder min röst totalt. Utan något som helst resultat. Vid det laget började jag bli märkbart irritetrad och självklart lite orolig också så jag fick en idé att jag skulle försöka spåra upp Saga i skogen. Jävligt dum idé eftersom snön stod mig upp till långt över knäna. Hur som helst kämpade jag mig fram en liten bit i skogen, men jag insåg ganska snabbt att jag skulle hinna få en hjärtattack och dö innan jag hittat Saga. Så jag släpade mig långsamt hemmåt medans jag fortsatte skrika sönder min hals. Väl hemma hade det gått en timme och jag hade inte sett eller hört någonting från Saga så min oro hade vuxit ordentligt. Klockan tickade på och en timme blev till två och min panik växte allt mer. Jag ringde pappa för att fråga om råd, men hade inte så mycket att komma med. Så jag fick helt enkelt ge mig ut på ännu en skrikrunda. Givetvis utan resultat. Efter tre och en halv timme kom Saga tillbaks. Då satt hon ute på farstun när jag skulle ut och ropa på henne.

Jag vet att det här kanske inte låter så farligt, så jag bör nog nämna att jag inte är speciellt bra på att hantera jobbiga situationer och för mig var det här en sådan. Under de timmar hon var borta hann jag tänka att hon blivit påkörd, ramlat ned för ett berg, fastnat med halsbandet i något träd eller blivit anfallen av någon av de två vargarna som stryker omkring här. Jag hann liksom ställa in mig på ett liv utan hund igen. Jag vet att det inte låter riktigt klokt, men efter allt som hänt förutsätter jag att saker och ting kommer gå åt helvete. Cyniskt? Jepp.

Idag är vi verkligen inte bästa vänner.