Förr eller senare tar uppförsbacken slut, så det är bara att härda ut.
Det slog mig idag hur oerhört glad jag är över att pappa beslutade sig för att skaffa en ny hund. För hur jobbig Saga än må vara så är det ändå någonting med henne som gör mig så glad. Det är någonting med hennes uppsyn, för hon ser alltid sådär självklart lycklig ut och då kan man omöjligt låta bli att börja småle för sig själv. Det spelar ingen roll hur hopplös allting känns, för när jag ser henne jaga en boll så känns allting lite enklare. Jag älskar verkligen hur hon lyckas få allting att framstå som roligt och spännande, oasvett om det är en pinne, en kotte, en bil, en boll eller bara lite snö. Hon bli lika lycklig av allting och studsar runt och ramlar omkull och ser allmänt klumpcharmig ut. Hon är verkligen ett riktigt litet glädjepaket som mer än gärna delar med sig av sin enorma energi, och det är precis det jag behöver. Och för mig spelar det faktiskt ingen roll att ingen annan ser vad jag ser, utan bara väljer att fokusera på hur krävande och ouppfostrad hon är. För mig är hon den säkraste vägen till ett skratt just nu och det är guld värt.
Älskade, älskade hund.
