Det finns inga ord.
Jag kan fortfarande minnas den där dagen för exakt ett år sedan. Bordet som var uppdukat med så mycket fika att det nästan såg löjligt ut med tanke på att vi bara var fem personer som satt runt bordet. Och jag kan fortfarande minnas hur inslagspappret såg ut som dolde de två böckerna som jag köpt åt dig. Ditt hår hade ännu inte hunnit falla av, och om man inte visste bättre hade man aldrig kunnat tro att du var sjuk. Ja, för exakt ett år sedan var allting så annorlunda. För exakt ett år sedan fyllde du 56 år, och om du varit med oss idag hade du fyllt 57. Men världen ville annorlunda och du togs ifrån oss på tok för tidigt. Jag kommer fortfarande ihåg hur övertygad jag var om att allting skulle gå bra. Jag minns verkligen hur jag satt där för ett år sedan och bara visste att du skulle bli frisk och att allting skulle bli som vanligt igen. Och du kände på samma sätt. Men oj vad fel vi hade. Idag blir det varken tårta eller presenter, bara ett ljus på din gravplats.
Det är sjukt hur livet kan förändras på bara ett år.
Och nu sitter jag här med tårar rinnandes ned för mina kinder, för saknaden och sorgen är för stor. Och även om en ny vardag har tagit form och vi har börjat gå vidare så gott vi kan så är det fortfarande jobbigt. Jobbigare än någon kan förstå. Hur bra dagar jag än har och hur härligt allting än kan kännas vissa stunder så har jag alltid ett enormt hål i mitt hjärta som ingen kan fylla. Och jag kan fortfarande drabbas av inre vredesutbrott då jag tänker på hur orättvist livet är och jag kan inte låta bli att bli avundsjuk på alla som fortfarande har sina familjer hos sig. Bitterhet vägrar släppa taget.
