Det finns där ute någonstans.
Det är så hårt att inse att man inte kan påverka någonting genom att bara tro och hoppas. Ingenting blev bättre av att jag gick runt och trodde att allting skulle bli som vanligt så småning om. Det resulterade bara i att jag nu är livrädd för att våga tro att saker och ting ska ordna sig. Jag räknar nu med att allt som kan gå åt helvete kommer gå åt helvete. Och det är väl inte den bästa av inställningar, men jag törs inte längre tro. Räknar man med att det värsta ska hända redan från början så blir man inte lika chockad när det väl blir så. Det gör inte lika ont.
För att vi är starkare när vi är tillsammans.
Allting kommer att ordna sig tillslut.
Blir ett väldigt flängande mellan pappas hus och Tobbes, men det är så det är nu. Jag står inte riktigt ut med tanken på att pappa ska vara ensam hela tiden, därför försöker jag vara här så mycket som möjligt. Pappa är ju trots allt den som är mest ensam just nu. Stoffe har alltid fullspäckat schema, jag har Tobbe och pappa har... Saga?! Det känns lite som min skyldighet att vara hemma och hålla honom sällskap, i alla fall de kvällar då jag inte har något bättre för mig. Så fort jag är hemma hos Tobbe en kväll utan att göra något speciellt får jag dåligt samvete eftersom jag vet att jag lika gärna skulle kunna vara hos pappa då. Innerst inne vet jag såklart att jag inte borde känna som jag gör, och jag skyller definitivt inte på pappa. Han har inte krävt någonting från varken mig eller Stoffe, men trots det känner jag mig skyldig så fort jag lämnar honom ensam. Det måste ju vara så tomt att vara helt ensam för första gången på 25 år.
Det är bara till att ta vara på de ljusa stunderna.
Kanske är det dags att börja bygga på något nytt.
Jag vill andas genom dig.
Idag är en rätt bra dag. Har precis kommit hem till pappa, så det känns skönt. Promenerade hit från bussen och det var överraskande uppfriskande. Nu ska jag stanna här hemma tills imorgon kväll eller eventuellt tills på lördag, det beror på. Imorgon är jag hur som helst ledig så då ska jag vara hemma med Saga. Om det är någon som missat det så är Saga våran hund. Just nu spenderar hon mest dagarna tillsammans med pappa, vilket innebär att hon mest bara åker bil. Så jag försöker göra mitt bästa för att hjälpa till och ta hand om henne. Det var ju trots allt inte bara pappa som ville ha hund, utan jag och Stoffe var också på den idén. Dock är det lite små jobbigt att ta hand om henne då hon är väldigt mycket hund. Hon är strax över ett år gammal och har en energi som jag aldrig tidigare skådat. Jag överdriver inte när jag säger att hon är helt outtröttlig. Som att inte det vore nog är hon i princip omöjlig att uppfostra. Men söt är hon i alla fall och det räcker ju ganska långt.
En sak som jag funderar mycket kring är hur länge det egentligen är okey att vara ledsen. Nu har det gått ungefär en och en halv månad sedan mamma somnade in och det är nu det känns som jobbigast. Det är först nu som det verkligen börjar sjunka in att hon är borta för gott. Jag har liksom lyckats hålla mig mer eller mindre samlad fram tills nu och antagligen beror det väl på att jag befunnit mig i någon sorts känslomässig chock innan. Och nu kommer alla dessa besvärliga känslor på en gång och jag har ingen aning om hur jag ska hantera dem. Jag försöker göra som jag brukar, alltså bara trycka undan dem så gott det går. Men för varje dag som går misslyckas jag allt mer och så fort jag dricker lite vin så faller min mur direkt. Det spelar liksom ingen roll att alla runt omkring mig säger att de lyssnar om jag vill prata, för jag känner mig ändå sjukt självupptagen. Jag känner mig så tjatig och dryg som sitter och tjatar om mig, mig, mig hela tiden. Så tanken är nu alltså, hur länge är det okey att vara ledsen. Hur länge orkar folket omkring mig ha överseende med mig egentligen? När är gränsen passerad och det är dags att skärpa till sig?
'
Lilla Saga - När hon fortfarande var en liten valp.
Jag är lite bitter bara.
Jag greppar efter halmstrån.
Det är så synd om Tobbe, eftersom han är den som hela tiden får stå där och ta emot mina smällar. Jag kan få små vredesutbrott av så gott som ingenting och då är allting hans fel. Och jag vet att det inte är ett särskilt smart eller snällt sätt att hantera det här, men det finns ingen annan stans jag kan vara arg. Det är bara Tobbe jag träffar tillräckligt ofta för att kunna vara otrevlig med, alla andra träffar jag så sällan så då måste jag ju vara trevlig. Och hemma hos mig kan jag ju inte vara arg, för jag vill ju inte påverka pappa negativt eftersom han redan har det jobbigt som det är.
Jag skulle helst av allt bara vilja få ett baseball-trä och sen ett helt hus som jag med tillåtelse fick slå sönder bäst jag ville. Det skulle nog lätta lite på trycket. Väldigt fina fantasier jag har.
Mest av allt är jag nog bara arg.
Som jag skrev i mitt första inlägg här nedanför så är den här bloggen tänkt att användas till att skriva ned mina känslor i. Saken är bara den är det är banne mig inte sådär enkelt som jag trodde att det skulle vara. Samma problem kvarstår ju som när man ska försöka prata om jobbiga käsnlor. Vart fan ska man börja egentligen? När allting bara känns skit så är det väldigt svårt att veta i vilken ände man ska börja nysta. Ska jag börja med sorgen, rädslan, ångesten, saknaden eller ilskan? Allting hänger ju ihop på ett väldigt uppenbart vis men när jag försöker skriva ner det blir det bara en obegriplig massa ord. Visserligen sa jag ju att jag skriver för min egen skull, men det vore ju trevligt om det jag skrev var någorlunda läsligt i alla fall.
En känsla som jag dock kan sätta ord på är ensamheten. Jag känner mig så fruktansvärt ensam i dagsläget, för det finns ju ingen som förstår. Det finns ingen som ens kan föreställa sig hur sjukt ensam jag känner mig. Jag har inte bara förlorat min mamma, utan även min bästa vän. Så bra som vi kom överens det sista året hade jag aldrig kunnat föreställa mig att vi skulle göra. Någonsin. Vi umgicks flera gånger i veckan bara vi två. De dagar jag kom hem efter jobbet satte vi oss alltid och fikade tillsammans. Var det en måndag bläddrade vi alltid igenom all reklam som kommit och vi satt båda och letade efter de bästa extrapriserna så att vi visste vad vi skulle handla på fredagen. För på fredagar storhandlade vi alltid tillsammans. Hon hem till sig och pappa och jag hem till mig och Tobbe. Jag tog alltid främre delen av kundvagnen och hon den bakre. Och när vi åkte hem från Norrtälje var jag alltid lite extra på min vakt eftersom hon egentligen inte fick köra bil. Dagar då hon kände sig pigg brukade vi promenera tillsammans. Vi brukade båda beklaga oss över vilken odåga till hund vi hade och även passa på att skvallra om personer i vår omgivning. Och de dagar då vi inte träffades pratade vi i telefon minst en gång. Kort sagt gjorde vi det mesta tillsammans. Så det är inte bara en mamma jag saknar utan även en vän.
Men självklart saknar jag henne ur ett mammaperspektiv också. Men det är en helt annan sorts saknad. Det är så mycket rädsla inblandat där. För även om jag är 20 år gammal och därmed klassas som vuxen, så känner jag mig banne inte redo att stå på mina egna ben riktigt än. Mamma var alltid mitt säkerhetsnät. Man kunde alltid fråga henne om saker, bli omhändertagen av henne och räkna blint med att oavsett vad det var så fanns hon alltid där. Och nu är det där säkerhetsnätet borta och jag är livrädd för att falla. Visst finns det andra människor som kan hålla mig bakom ryggen, men det är bara så enkelt att ingen kan göra det lika bra som mamma. Ingen kan göra det lika självklart och villkorslöst och med samma kärlek.
För att det är värt ett försök.
Hej och välkomna till min nya blogg. Det här är då alltså den tredje i ordningen, men mina tidigare bloggar har dött ut på grund av att jag inte haft så mycket att skriva om. Men nu är saker och ting annorlunda. Det är nämligen som så att jag förlorade min mamma den 9e december efter en ett år lång kamp mot cancern. Och eftersom jag inte är den bästa på att tala om känslor så tänker jag nu testa att blogga om dem. Så som nu förstår kanske detta inte kommer bli den roligaste läsningen precis, men jag skriver å andra sidan för min egen skull och nu är ni i alla fall beredda på det.
