Jag vill alltid finnas vid din sida.
Hur som helst sitter jag nu hemma hos pappa och har mysfredag tillsammans med Saga. Väntar på att far ska komma hem så att jag kan provköra hans nya skoter. Törs inte köra den innan han kommit hem eftersom jag aldrig gjort det förr. Visserligen borde det inte vara så stor skillnad mot våran andra skoter, men jag är ju lite klumpig och har ofta lite otur. Så det blir nog bäst så här.
Bjursås 2009.
Jag försöker mig på att se cool ut på våran gamla skoter.
Nu ler jag mot världen och världen ler mot mig.
Idag ler hela min själ.
Drömmarna fladdrar förbi.
The show must go on.
För varje andetag blir allting lite lättare.
Idag står jag stadigt.
Nästa helg bär det förhoppningsvis av upp till Bjurs.
Kanske har vi nått en vändpunkt.
Jag börjar redan nu med att berätta att detta kommer bli ett kryptiskt och smådrygt inlägg som ni knappst lär förstå eftersom det bara finns två personer som känner till vad det handlar om. Jag personligen hatar när människor skriver kryptiska inlägg på sina bloggar, man blir ju bara frustrerad över att de säger a men inte b. Men just nu så kan jag inte låta bli att göra detsamma, för det bubblar så mycket inom mig.
Det är stora grejer på gång. Förhoppningsvis. Och det känns så sjukt, så sjävklart och rätt men ändå så ogenomtänk och spontant. Det känns så spännande. Det verkar som att det äntligen håller på att hända någonting bra i mitt liv. Om allting går som det ska. Efter måndag kommer allting vara klart och då kan jag berätta vad det handlar om. Men innan dess törs jag inte säga någonting, för det finns en liten, liten chans att det kommer gå åt helvete. Men jag tror faktiskt inte att det kommer gå åt helvete, inte den här gången. Det känns verkligen som att det är dags för lite tur nu.
Har nog aldrig sett fram emot en måndag så mycket som jag gör nu.
The show must go on.
Imorse hade jag en rätt obehaglig dröm. Jag drömde att mamma fortfarande levde. Hon var sjukt och så, men levde fortfarande. Och det kändes så verkligt att när jag vaknade förstod jag knappt att jag bara drömt. Det var så konstigt, för jag kunde höra hennes röst, känna hennes doft och verkligen se hur hon såg ut. Och när jag väl insåg att det bara var en dröm så blev jag så ledsen, för jag insåg än en gång att jag aldrig mer kommer få träffa henne. Det är så svårt att ta in ordet aldrig. För även om jag förstått att hon är borta så kan jag inte riktigt ta in att hon är borta för alltid. Innerst inne tror en liten del av mig fortfarande att jag kommer få träffa henne, att det bara kommer dröja väldigt, väldigt länge. Men tyvärr är verkligheten sådan att jag aldrig någonsin kommer få träffa henne igen. Det låter så enkelt men är ändå så svårt att förstå.
Allting blir så mycket enklare när man andas kärlek.
Tisdag: Idag är det en rätt bra dag. Mest för att jag tror att det är måndag och därmed blir väldigt nöjd varje gången jag inser att det redan är tisdag. Känns alltid lika skönt när måndagen och tisdagen är avklarade, för då är det liksom nedförsbacke mot helgen. Hur som helst har det här varit en tisdag precis som alla andra. Har varit på jobbet och därefter promenerat hem till far för att ta hand om Saga. Nu sitter jag nedsjunken i fotöljen och myser med en kopp te. Inte dumt alls faktiskt. Ikväll ska jag träffa pappa för första gången sedan i torsdags. han spenderade helgen uppe i Bjurs, så vi har bara pratat i telefon med varandra. Så ikväll blir det till att äta middag här hemma och därefter bär det av hem till tobbe för att titta på kvällens film från lovefilm. En helt okey tisdag med andra ord.
Nu är det alltså bevisat att jag älskar dig.
Saga har sprungit iväg ett par gånger tidigare, men då har hon alltid kommit tillbaks efter en liten, liten stund. Så till en början var jag inte speciellt orolig utan jag stod mest kvar och ropade lite. Men klockan tickade på och innan jag visste ordet av hade det gått en halvtimme och jag hade skrikigt sönder min röst totalt. Utan något som helst resultat. Vid det laget började jag bli märkbart irritetrad och självklart lite orolig också så jag fick en idé att jag skulle försöka spåra upp Saga i skogen. Jävligt dum idé eftersom snön stod mig upp till långt över knäna. Hur som helst kämpade jag mig fram en liten bit i skogen, men jag insåg ganska snabbt att jag skulle hinna få en hjärtattack och dö innan jag hittat Saga. Så jag släpade mig långsamt hemmåt medans jag fortsatte skrika sönder min hals. Väl hemma hade det gått en timme och jag hade inte sett eller hört någonting från Saga så min oro hade vuxit ordentligt. Klockan tickade på och en timme blev till två och min panik växte allt mer. Jag ringde pappa för att fråga om råd, men hade inte så mycket att komma med. Så jag fick helt enkelt ge mig ut på ännu en skrikrunda. Givetvis utan resultat. Efter tre och en halv timme kom Saga tillbaks. Då satt hon ute på farstun när jag skulle ut och ropa på henne.
Jag vet att det här kanske inte låter så farligt, så jag bör nog nämna att jag inte är speciellt bra på att hantera jobbiga situationer och för mig var det här en sådan. Under de timmar hon var borta hann jag tänka att hon blivit påkörd, ramlat ned för ett berg, fastnat med halsbandet i något träd eller blivit anfallen av någon av de två vargarna som stryker omkring här. Jag hann liksom ställa in mig på ett liv utan hund igen. Jag vet att det inte låter riktigt klokt, men efter allt som hänt förutsätter jag att saker och ting kommer gå åt helvete. Cyniskt? Jepp.
Idag är vi verkligen inte bästa vänner.
Förr eller senare tar uppförsbacken slut, så det är bara att härda ut.
Det slog mig idag hur oerhört glad jag är över att pappa beslutade sig för att skaffa en ny hund. För hur jobbig Saga än må vara så är det ändå någonting med henne som gör mig så glad. Det är någonting med hennes uppsyn, för hon ser alltid sådär självklart lycklig ut och då kan man omöjligt låta bli att börja småle för sig själv. Det spelar ingen roll hur hopplös allting känns, för när jag ser henne jaga en boll så känns allting lite enklare. Jag älskar verkligen hur hon lyckas få allting att framstå som roligt och spännande, oasvett om det är en pinne, en kotte, en bil, en boll eller bara lite snö. Hon bli lika lycklig av allting och studsar runt och ramlar omkull och ser allmänt klumpcharmig ut. Hon är verkligen ett riktigt litet glädjepaket som mer än gärna delar med sig av sin enorma energi, och det är precis det jag behöver. Och för mig spelar det faktiskt ingen roll att ingen annan ser vad jag ser, utan bara väljer att fokusera på hur krävande och ouppfostrad hon är. För mig är hon den säkraste vägen till ett skratt just nu och det är guld värt.
Älskade, älskade hund.
Slutligen är man bara en börda för sig själv.
Då har jag tragglat mig igenom ännu en dag. Eller åtminstonde den jobbiga delen av dagen. Har spenderat den här dagen på exakt samma sätt som igår, alltså först på jobbet sen hemma hos pappa för att ta hand om Saga. Pappa har börjat ett nytt jobb som förutsätter att jag kan ta hand om Saga om eftermiddagarna eftersom jag är den som jobbar minst. Så nu är det helt enkelt till att promenera hem från bussen fyra dagar i veckan. Kan säga som så att jag längtar till våren nu. För visst tycker jag om att promenera och lite extra vardagsmotion skadar ju aldrig. Men fan vad mycket kämpigare det är att promenera hem i minusgrader och på hallkiga vägar. Hur som helst så har det varit en rätt okey dag. Är inte helt fel att bli mött av en supersöt och överlycklig hund när man kliver in genom ytterdörren.
Idag har det gått precis två månader. Känns helt sjukt. Å ena sidan känns det som att det var en evighet sedan allting var normalt men å andra sidan kan jag inte förstå att mamma varit borta så länge. Fast när jag tänker på saken så var det inte "normalt" här hemma på hela förra året. Från första januari kantades vardagen av oro över olika behandligar och läkarbesök och annat tjafs. Så egentligen har ingenting varit normalt sedan 2008. Ganska sjuk tanke. Inte konstigt att det känns som att jag börjat glömma bort hur livet var när allting var som vanligt. När man fortfarande tog allting som hade med hemmet att göra förgivet. När man kände att oavsett vad som hände så kunde man alltid finna en trygghet hemma. Nu är det inte längre så för nu måste jag vara en del av tryggheten.
Ibland är det jobbigt att bara finnas till.
Jag hamnar liksom i en ond cirkel på grund av min trötthet. Eftersom jag aldrig känner mig direkt pigg orkar jag inte göra någonitng, vare sig sånt jag vill eller sånt jag borde. Jag gör det jag måste men verkligen ingenting utöver det. Och eftersom jag tycker syn om min käre far som är ensam så mycket så försöker jag vara hemma hos honom så mycket som det bara går och då passar jag på att laga mat åt honom. Och sen orkar jag ingenting mer när jag och Tobbe väl kommer hem till honom. Och när jag sen då inte orkar ta tag i saker och ting så som att städa eller ta hand om mig själv så får jag ångest och känner mig dålig och då blir jag ännu tröttare. Kort sagt har jag fastnat i en jäkligt jobbig situation som jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Jag hoppas ju självklart att min ork ska komma åter när allting känns bättre, men frågan är bara om jag orkar vänta så länge. För som det känns nu kommer det att dröja ett tag till.
